trampkraft
från HPV-evenemanget/liggcykelträffen 2004
Träffdagen började bra, med fint väder. Olaf Johansson hade fått sängplats hos oss, och överlevt natten. Så samlades några hemma hos oss så småningom, och en karavan med bilar och en karavan med cyklar gav sig iväg mot Agnesberg. Jag hade släpkärra för att få med trikarna, men TerraTriken var inte hopplockad, och lilla Moa var dålig i magen, så det blev Olafs Hurri och Kajsas KMX-kart som last. Och prylar för tävlande och utställning. Väl ute i Agnesberg tog Torleif hand om startlistan, Lennart byggde upp mätutrustningen, och jag knallade iväg med flaggan käckt över axeln för att vara flaggvakt. Det blev nog totalt nästan en kilometer mellan mig och norra flaggvakten. Jag kunde svagt skymta flaggan vid starten, men inte mer. Nåja, vi började skicka iväg folk en och en mot starten. Polisen stannade och tittade tills Henry hade susat förbi i sin Dyno, sedan gav de sig iväg, nöjda och glada. Några cyklister kom på cykelbanan, men trafiken var klart mindre än den var vid Stigs Center förra året. Det gick alltså ganska snabbt för alla att köra sin första omgång. En viss nervositet kunde noteras hos förstagångstramparna. Till slut stod jag ensam kvar, och de som ville kom tillbaka från sin utflykt mot norr för en andra omgång. Hela tiden ringde Mats och rapporterade från sina och Mojes försök att hitta fram till provsträckan med cykel. Jag lyckades dirigera dem fel, så tills slut gav de upp och åkte till Trädgårdsföreningen istället.
Efter att alla var klara skulle vi också dit. Vi samlades på Klädkällarens parkering som de hade ställt till förfogande, och bildade två kolonner. En för trampare och en för bilister. Olaf ville cykla in till stan, helt föreståeligt efter min fadäs med Mats och Moje. Till slut kom vi iväg, helt enligt tidtabellen. Bilisterna parkerade på Gamla Ullevi, som var billigare än Heden som vi hänvisade till förra året. Urlastning vidtog, och man cyklade de sista hundra metrarna till Trädgårdsföreningen, medan jag fick köra dit i bil med utställningsmaterialet. Tyvärr hann jag inte åka tillbaka, utan fick parkera utanför ingången istället. Naturligtvis fick kärran P-böter under tiden, den stod ju kvar på Ullevi utan P-lappen. När jag fick tag i de ansvariga för Barnkalaset i Trädgårdsföreningen, så anvisade de oss en ny plats. I och med det så fick provkörningarna inom inhägnad utgå, annars hade vi fått splittra oss för mycket. Nu hamnade vi centralt och fint, men på dammigt grus mellan två tält. Kaos uppstod naturligtvis under uppställningen, så naturligtvis glömde vi bort att anteckna vilka cyklar som fick vilka nummer. En tradition sedan förra året. Alltnog, några av liggisterna droppade av för lunch, andra började antasta förbipasserande med röstsedlar för Vackraste Fordon och Bästa Tekniska Lösning. Jag hade uppmanat till nya idéer om vad man kunde rösta om, men idétorkan var total. Lyckades köpa lunch åt Kajsa och mig i ett stånd, men jag hann inte äta förrän en timme senare. Folk röstade, vred och bände på cyklarna (tre välte på en gång vid ett tillfälle) och provtrampade Berend's Cheetah som stod på trainer. Ingen cykel blev stulen, de flesta skadorna blev begränsade, och vi spred liggismens evangelium till folket under tre timmar. Puh!
När så utställningstiden var slut så gick vi över gatan till 200 meter Sprint, stående start. En lummig allé med cykelbana emellan var i alla fall svalare än grusplanen i Trädgårdsföreningen. Tyvärr hade de kalasansvariga knyckt nästan allt vårt avspärrningsband, så vi fick återanvända vårt gamla. Jag tog återigen en röd flagga, och promenerade bort till målgången och bromssträckan för att försöka hålla nere olycksstatistiken. Henry ville inte starta här, så han fick ta startflaggan istället. Så började folk starta en och en, med frekventa stopp för att släppa igenom cyklister. En del av de civila cyklisterna fattade inte varför jag höll upp en röd flagga och ropade, 'stopp, stopp!!', så vi fick några egendomliga incidenter. Trots allt så gick det väl, och nu fick vi för första gången en damsenior som tävlade, hurra! Efter att alla kört så mycket de ville (två gånger), så samlades vi igen för vidare transport till Långedragsvägen, dit jag nyligen flyttat.
Väl framme blev det middag som Marieanne fixat, vid dukat bord i trädgården. Vi bestämde oss för att inte hålla till i Scoutstugan, dels på grund av de branta backarna upp, dels för att slippa köra maten dit. Alla verkade uppskatta maten, och åt av hjärtans lust. Veloforms personal kom indrällande, och fick också vara med. Efter att den värsta hungern var stillad så vidtog diverse visningar och provcyklingar, tills kvällen var sen. Jag och familjen städade undan, och upptäckte att Moas magont var Kräksjukan. Tack och lov så verkade det som om bara vi i familjen blev smittade.
Tack alla som kom, och tack alla som jobbade för att få ihop det!Utvärdering:
Ja, vad skall man säga? Det här var det tredje året vi hade ett evenemang i Göteborg, och för min del tänker jag inte arbeta hårt för ett fjärde. Varför tycker jag så, kanske ni undrar? Jag har ju varit med och fixat fram det här med ganska gott resultat i flera år nu? Skälen är många. Flera arbetsveckor har gått till spillo för att reka banor, försöka få folk att uttrycka vad de vill och tycker, kommunicera med Göteborgskalaset, och beveka Polisen och Gatukontoret. Jag har haft ångestattacker för att allt skall bli misslyckat, och stressnivån har ibland nått vansinnesnivåer. Framför allt sitter jag ensam med besluten och ekonomin. Mina förslag att bygga upp en mer formell organisation med bättre arbetsfördelning möts med tystnad. Vidare så har inte arbetet gett riktigt de resultat jag vill: att vi stärkt liggismen ordentligt i Göteborg, och att vi haft roligt tillsammans. Det sista kan låta konstigt, men jag har inte haft roligt. Jag har slitit som ett djur, och jag har inte cyklat en meter. Vi har blivit några fler liggister, men det hade vi troligen blivit även utan träffen.
Min grundtanke med evenemanget har varit att surfa på Göteborgskalaset för att lättare få publik och tillstånd att ha hastighetsproven, men det kan vara ett misstag. Vi drunkar i de andra evenemangen, och i år kom ingen journalist, och ingen skrev om oss alls. Dessutom har vi ett ansvar gentemot Kalaset, att vara många, trevliga, och stå en lång tid i en dammig park och hålla en ganska dåligt organiserad utställning. Nu efteråt känner jag att jag måste börja begränsa mitt arbete med det här, och inte ta det totala ansvaret längre. Jag mår helt enkelt inte bra av det. Vill man hålla en Liggcykelträff nästa år i Augusti, så kan jag tänka mig att vara med, visst. Jag kan fixa polistillstånd när någon beslutat var, jag kan vara funktionär och stå med flagga någonstans. Helt Ok, men inte mer än det. Det är inga problem med att upprepa det koncept som vi har kört i år, och Kalaset kommer att hållas 2005 och 2006, i alla fall. Det är bara att köra vidare, jag ger gärna goda råd, som att ni bör bygga upp en starkare organisation, till exempel.
Text: Peter Markusson
Bilder: Olaf Johansson
Fler bilder från Göteborgsträffen finns i fotoalbumet
Lennart Mellqvist tar tiden på 200 m flygande.
Jonas, Tompa och Bernt i solgasset.
Torleif, Thomas och Henry efter uträttat värv.
Utställningen på Trädgårdsföreningen.
Mimo vet hur man utnyttjar andras human power.
Kajsa susar i mål på 200 m sprint med sin KMX.