trampkraft
	Jan Almkvist och sonen Anders.
	Hur jag blev liggist Jag är sedan några år en inbiten ”vanlig” cyklist som efter att en längre tid läst om liggcyklars förträfflighet, sent förra året gjorde slag i saken och inhandlade en liggcykel av typen Bjällby Tough som tillverkas och säljs av Hjordt i Danmark. Att det blev just en Bjällby Tough berodde på ett antal faktorer. För det första tyckte jag att priset var mycket tilltalande vilket delvis förklaras av möjligheten att köpa den ”ren” utan stöd, pakethållare och stötdämpare. Dessutom tycker jag att cykeln är extremt stilren och vacker liksom många andra danska produkter. Sist men inte minst föreföll den betydligt lättare än andra liknande cyklar och eftersom jag cyklar mycket racer så vet jag att varje kilo känns i uppförsbackarna och dessutom hade jag ju läst att liggcyklarnas svaghet ligger just i klättringsegenskaperna. Efter mycket mail-konversation, stundtals lätt förvirrad kanske på grund av språk och kulturförbistringar, köpte jag denna vackra cykel med ett minimum av extrautrustning för att hålla priset nere så mycket som möjligt. Dock valde jag "racerhjul" eftersom jag av erfarenhet vet att hjulen har en stor inverkan på både rull- och luftmotstånd. Däremot tyckte jag mig kunna klara mig utan pakethållare, vilket senare skulle visa sig vara aningen optimistiskt. Efter beställningen visade det sig att själva monteringen gjordes vid kundorder vilket medförde en ganska lång och otålig väntan men Hjordt skickade bilder från monteringen, något som var mycket roligt och förkortade "lidandet". Slutligen en dag i september brummade det till ute på gatan och en lastbil rullade upp. Ut ur lastbilen kom en ganska oansenlig kartong som uppenbarligen innehöll den efterlängtade cykeln. Efter att ha öppnat kartongen kunde jag konstatera att cykeln var precis så vacker som jag föreställt mig och jag kunde också konstatera att något mer avancerat monteringsarbete inte var nödvändigt för att få skapelsen körklar. Bara att montera styret och hjulen och åka iväg. Nåja, det visade sig att både styrlager och växlar var i behov av en smärre justering efter transporten men det var snart gjort. Den första provturen blev kanske inte riktigt så rolig som jag förväntat mig. Utan någon annan praktisk erfarenhet av liggcyklar än ett mycket enkelt hembygge hade jag nog väntat mig att det skulle gå både lättare och fortare. Visserligen förstod jag att Tough mer var att betrakta som en sportcykel än en racer men ändå måste jag medge att jag kände en viss besvikelse. Värre var dock att benen kändes lite väl korta vid starter, speciellt i uppförsbackar. Nåja bekväm var den i alla fall och när det var platt eller utför så rullade den på riktigt duktigt. Nu kom snart vintern så det blev inte speciellt mycket liggcyklande den hösten men några saker upptäckte jag direkt. Efter att ha provat cykling med ryggsäck på magen insåg jag att en pakethållare är nästan nödvändig om man skall kunna använda cykeln för t.ex. arbetstransporter. En annan iakttagelse jag snabbt gjorde var att sitsens material (liggunderlag) inte var någon höjdare om man som jag gillar att åka lite fortare. Efter bara någon kilometer kändes det som att ligga på en blöt handduk, d.v.s. mycket obehagligt. Under vintern som uppe i Östersund innebär snö och kyla cyklade jag på min MTB utrustad med skärmar och dubbdäck. Liggcykeln stod i garaget men jag lyckades i alla fall få hustrun att sy ett sitsöverdrag i ett förträffligt material som används inom sjukvården för trycksårsbehandling. Det är en sorts syntetisk ull som är mycket behaglig att ”ligga på”. Ett annat vinterprojekt blev att montera en pakethållare. Jag ansåg mig inte ha råd att köpa en riktig designad pakethållare av Hjordt så det blev en standardhållare som verkligen inte gjorde min Tough rättvisa men jag räknade med att enkelt kunna montera den på och av vid behov så den fick duga så länge. Utöver detta monterade jag en flaskhållare på sidan av sitsen samt SPD-pedaler. När våren så småningom kom så vidtog ett idogt motionscyklande på racercykel. Oftast blev det cykling tillsammans med likasinnade och ibland även med min 12-åriga (yngsta) son. Liggcykeln ”finåkte” jag med några gånger när det var vackert väder. Provade också vid något tillfälle att åka liggcykel med sonen när han åkte racercykel. Det blev dock väldigt slitsamt för undertecknad och jag insåg att JAG i alla fall inte hade kapacitet att på en slinga åka lika fort som sonen med liggcykeln så det var bara att återgå till racercykeln. Avverkade Vätternrundan på racercykel för 3:e gången (1985,2003 och 2004). Trots det stundtals miserabla vädret gick det bra och målsättningen 10 timmar klarades med god marginal utan några som helst skavanker. Mådde faktiskt oförskämt bra efter 30 mil hängande framlänges över ett styre men hemligheten är nog enkel. Har man 400 mil i kroppen så blir det bekvämt att cykla långt även på en racer. Under semestern kom jag och sonen, som för övrigt hunnit fylla 13, på den roliga iden att försöka cykla till svärmor i Bollnäs från Östersund, en sträcka på drygt 26 mil. För säkerhets skull försäkrade vi oss om att vi skulle kunna bli upplockade av den övriga familjen om orken tröt. Jag förstod naturligtvis det olämpliga i att släpa med en 13-åring på en dylik strapats så det inofficiella målet var Ljusdal men ändå 20 mil. För att sonen skulle kunna åka på min aluminiumracer (8,6kg) i stället för på sin egen gamla stålhärk beslutade jag mig för att åka liggcykel. Dessutom trodde jag att liggcykelns fördelar skulle komma till sin rätt vid denna typ av touring-cykling. För att få med fler än en vattenflaska och lite extra kläder utrustade jag den anskrämliga pakethållaren med en gammal cykelväska av bortglömt ursprung. Vi steg upp i gryningen och åt en stadig frukost. Målsättningen var att vi skulle komma iväg vid 7-tiden men klockan blev nog närmare 8 innan vi rullade ut cyklarna ur garaget. Fulla av iver och tillförsikt gav vi oss söderut efter E14. Dagen till ära bar jag också hjälm, något som jag aldrig gjort tidigare på liggcykeln av någon anledning som jag inte riktigt kan förklara. Kanske tycker jag innerst inne att det inte ser tillräckligt ”rebelliskt” ut med hjälm, vad vet jag. Tyvärr var det just hjälmen som skulle bli det första problemet på vår trevliga utflykt. Redan efter några få kilometer kände jag en tilltagande smärta i nacken. Vad göra? Skulle jag vända och byta cykel? Nej, jag hade verkligen bestämt mig för att ge liggcykeln en chans. Hjälmen åkte av och ner i cykelväskan som nu var full och påminde om en blå korv. Befriad från hjälmoket börjar nacken så sakta att återhämta sig och vi trampar vidare i den lugna gryningen. Fort går det inte men efter någon mil börjar det faktiskt kännas lite bättre. Benen känns lättare och jag hittar snart en mer ekonomisk kadens. Vi passerar Gällö och nu börjar nacken göra sig påmind igen. Vi stannar och sträcker på benen samt skalar av vindjackor och byxor. Jag knyter vindjackan högst upp runt sitsen så att den utgör ett sorts stöd för övre ryggen. När vi sedan fortsätter känns det betydligt bättre. När vi åker genom Bräcke gör vi det med god fart och solen börjar nu titta fram ordentligt. Vi fortsätter E14 mot Sundsvall fram till avtagsvägen mot Ljusdal där vi svänger av och efter ytterligare en halvtimme cyklar vi in i Ånge. Vi hittar snabbt en öppen pizzeria där vi stannar och beställer varsin ”dagens pasta”. Pastan smakar alldeles utmärkt och jag slukar snabbt min portion men sonen orkar inte riktigt äta upp sin vilket nog måste förklaras med hans mycket mindre kroppshydda. Efter lunchen fortsätter vi vår resa söderut längs väg 83 och vi känner oss ännu så länge väldigt pigga trots att vi cyklat närmare 9 mil, låt vara i ett makligt tempo, ca: 25km/h i rullsnitt. Trafiken som varit intensiv sedan vi svängde av från E14 avtar en aning efter Ånge och vägen börjar bli lite mer krokig och kuperad. Efter någon halvtimme börjar jag känna en lätt smärta i vänster ljumske, ingenting outhärdligt men lätt irriterande. Efter ytterligare en halvtimme tvingas jag stanna till sonens stora förtrytelse. Han verkar oförskämt pigg på min italienska fullblodsracer och jag har förstått att han tycker att farten är otillräcklig redan. Jag justerar vinkel och avstånd till pedalerna för att om möjligt hitta en skonsammare ”arbetsställning” och därefter fortsätter vi. Smärtan tilltar och snart börjar jag känna av även höger ljumske. Hädanefter tvingas vi till regelbundna stopp för att jag skall kunna sträcka på benen och justera cykeln. Kanske är det psykologiskt men efter varje stopp känns det aningen bättre någon kilometer innan smärtan kommer tillbaka. Till råga på eländet hamnar vi snart på en nylagd sträcka av den där vita stenbeläggningen som påminner om oljegrus men är ljusare och ännu vidrigare att åka på. Eländet vill aldrig ta slut och det känns som att åka på kullersten. Dessutom börjar solen bli riktigt rejält skoningslös och jag känner mig allt mer missmodig i dom allt brantare stigningarna och en ökande motvind. Efter något som känns som en evighet upphör den vidriga beläggningen lika plötsligt som den kom och det börjar äntligen luta lite utför. Vi kommer till ett litet samhälle som heter Ramsjö där det finns ett sommarcafé och med viss ansträngning lyckas jag övertala sonen om det lämpliga i att äta en smaskig glass. Vi stannar och äter den utlovade glassen, läsk och jag hinner till och med få i mig en kopp kaffe innan vi fortsätter. Motvinden har nu tilltagit och jag tvingas stanna allt oftare för att motionera ljumskarna. Nu börjar det också kännas lite stelt på insidan av båda knäna och jag börjar nästan misströsta. Att vi skulle kunna fortsätta ända till Bollnäs inser jag nu är omöjligt för min del och det är fortfarande 5 mil kvar till Ljusdal. Som väl är har även sonen tappat en del av sin oerhörda energi och han börjar bli överens om att Ljusdal nog är ett lämpligt mål denna dag. Sista biten blir en riktig prövning och när vi passerar badplatsen i Hennan möts vi av en högersvängande backe av modell värre. Jag växlar ner till lägsta växeln, knäna värker och jag tvingas skrika för att pressa mig över krönet. Så småningom närmar vi oss i alla fall Ljusdal och vi passerar bron som leder över Ljusnan och parkerar cyklarna vid ett matställe som kallas Älvgrillen eller något liknande. En hamburgertallrik med pommes frites smakar otroligt gott efter en lång dag i sitsen och efter måltiden lägger vi oss i solen på gräsmattan och pustar ut aningslösa om solens starka strålar. Efter en halvtimma kommer den övriga familjen och vi lastar upp cyklarna på biltaket och åker bil till slutmålet i Bollnäs. Jag har läst att man inte får träningsvärk av cykling men det gäller nog inte för liggcyklar. Dagen efter vår cykelutflykt går i stelhetens tecken och jag känner mig betydligt mer sliten än efter Vätternrundan. Jag har ont i ljumskar, knän, ben, rygg, nacke, ja i stort sett överallt utom i sittfläsket. Som tur är går det hela över på ett par dagar men någon större lust att åka liggcykel har jag inte längre. Ett annat resultat av cykelturen är kraftiga brännskador av solen. Att åka liggcykel måste vara helt perfekt för folk som gillar solbränna eftersom vinkeln mot solen innebär ett mycket effektivt solande. En vecka senare cyklar jag motionsloppet Storsjön runt på racern. Tvingas släppa tätklungan efter halva loppet som totalt är på 19 mil så det blir en rätt tung och tråkig sista halva men som helhet en kul genomkörare. Jag har ofta mindre finnar och dylikt i ”sittfläsket”, antagligen beroende på det ogynnsamma klimat som uppstår vid traditionell cykling. Ingenting allvarligt kanske men i alla fall irriterande och nu efter Storsjön runt uppstod en rejäl böld på ena skinkan som omöjliggjorde all traditionell cykling. Vad gör man som cykelfantast när man inte kan motionscykla? Liggcykeln förstås. Flera dagar åker jag liggcykel på samma sätt som jag brukar åka med racern. Jag idkar till och med tempoträning uppför backar och till min förvåning känns det nu allt bättre. Jag känner hur benen arbetar effektivare för varje gång och jag lyckas till och med träna upp nacken att tåla hjälmen. Men ändå tycker jag att cykeln borde kunna vara lite snabbare. Jag demonterar pakethållaren och sätter på ett riktigt racingdäck bak (700*23) och nu börjar det likna något. En morgon tar jag en träningstur tillsammans med sonen som åker på min italienska fullblodsracer och när vi kommer till den första större backen trycker jag på lite grand och kan höra sonen flåsa allt mer och jag uppmanas slå av lite på tempot. Med risk att betraktas som en dålig far måste jag ändå medge att jag känner en viss tillfredsställelse över att äntligen kunna åka hyfsat fort med en liggcykel. Vad beror då denna förändring på? Jag tror, utan att på något sätt vara expert på liggcyklar, att en förklaring ligger i hur man kan utnyttja benmusklerna. Efter att ha cyklat med pulsklocka har jag noterat att det krävs ett imaginärt hårdare utnyttjande av benmusklerna för att nå samma puls med en liggcykel som med en konventionell racer. Alltså handlar det mycket om att vänja sig vid ett högre effektuttag och också en känsla av mjölksyra i musklerna. Eftersom liggcykeln på så sätt gynnar styrka aningen mer än hög kadens gissar jag att den optimala kadensen ligger aningen lägre än på en konventionell cykel, kanske 80 i stället för 90 varv per minut. Nu kanske jag kan börja betrakta mig som liggist på riktigt. Visserligen åker jag antagligen fortfarande fortare på min italienska racer men skillnaden är inte så stor längre och det vore verkligen intressant att få prova en riktig lowracer, helst i kolfiber naturligtvis. Det skulle inte förvåna mig om det skulle gå att åka t.ex. Vätternrundan riktigt fort på en sådan, förutsatt att man inte tvingas åka ensam förstås. Om man ser cyklingen som ett avkopplande sätt att färdas på ett bekvämt sätt så tycker jag att liggcykeln har övervägande fördelar framför den traditionella cykeln. Men jag kommer kanske alltid? att ha en förkärlek till den traditionella racercykeln som motionsredskap av den enkla anledningen att cykelsporten faktiskt är roligast i grupp. Att köra långturer tillsammans med en större grupp av likasinnade med allt vad det innebär i form av ”belgiska kedjor”, kantvindsåkning, spurter och backpris ger cyklingen en dimension som vida överstiger ett ensamt nötande i motvind. En liggcykel har visserligen ett väsentligt lägre luftmotstånd än en traditionell cykel men eftersom en tävlingscyklist redan på andra rullen i en klunga har 30 % lägre effektförbrukning än den som drar så har cykling i grupp en helt annan dimension. Vore det då möjligt att uppleva samma sak på en liggcykel? Ja, troligen men i alla fall tycker jag att det är lite svårt och aningen obehagligt att med en liggcykel åka i klungor tillsammans med ”vanliga” cyklister. Men att åka i en klunga bestående av snabba liggcyklar, det vore verkligen roligt. Tänk att åka t.ex. Vätternrundan i en ”HPV-grupp” med ambitionen att åka riktigt fort. Det tror jag skulle ge liggcykeln den publicitet och respekt som den förtjänar och kanske bereda väg för liggcykeln som ett reellt alternativ till den konventionella cykeln som ju egentligen är en verkligt uråldrig konstruktion. Vätternrundan under 10 timmar liggande, vore inte det en utmaning för HPV Sverige? Numera nästan en riktig Liggist, Janne Almkvist