Jakten på den Gyllene pedalen

Sedan årets början (2003) träffas liggister från sydvästra Skåne sista söndagen varje månad utanför Malmö huvudbibliotek. Nästan varje träff har vi kört runt i karavan och visat upp oss inför (den ständigt lika häpna) omvärlden och sedan avrundat med en fika. Vi har lärt känna varandra och vi har provat varandras cyklar. Intresserade har kunnat provköra och flera slumrande liggistsjälar har väckts till liv. Trevliga och nyttiga träffar således, men inför den sjunde gången var det dags att hitta på något nytt. En utmaning, något som lockar. Det blev en galen tävling – en backtävling på grus. I dag, söndagen 27 juli, hölls tävlingen inte långt från platsen där Öresundsbron vilar sitt östra fäste mot terra firma.

Fem cyklister deltog. Mikael från København; Tero från Lund; Christian, Jan-Inge och olaf från Malmö. När vi kom till backen cyklade Jan-Inge upp till krönet för att med sin röda vimpel flagga av de tävlande samt ta tiderna.

Fyra av oss skulle gå vidare till semifinal. En måste alltså bort. Tero är förste man ut i gruset med sin 30 kg tunga Leitra. Ekipaget kränger och vibrerar på grusvägen och vi andra inser att oavsett vilken tid Tero hamnar på är det en bedrift bara att ställa upp. Medan Tero kämpar sig uppför går Jan-Inge bort till mållinjen som utgörs av gräskanten där grusvägen upphör. Tero rullar in på gräset efter 40 sekunder.

Nummer två att ställa sig på startlinjen är Christian på sin Bjällby. Han fixerar Jan-Inge som 150 meter bort höjer och sänker startflaggan. Christian tar ett par försiktiga tramptag för att inte slira i gruset men efter några meter sätter han fart. Det går definitivt fortare än Leitran. Christian går i mål på 31 sekunder.

Nu står tre man på krönet. Nere vid starten är det Mikael och jag kvar. Mikael gör sig redo på sin Easy Tour. Han lägger in en låg växel och sätter högerfoten på pedalen. Jag ger klartecken till Jan-Inge och när flaggan sänks skjuter Mikael iväg. Han håller rak kurs uppför backen och lutar sig framåt för att hämta mer kraft till benen och vi som tittar på ser att det går riktigt fort. Den långa blå cykeln glider över mållinjen efter bara 26 sekunder.

Två tävlande kvar: Jan-Inge och jag själv. När jag placerat Hurrins bakhjul på det överenskomna stället ser jag att kedjan ligger på stora framkransen. Backar och kör någon meter för att växla om. Så där. Jag vinkar och Jan-Inge höjer flaggan. Där gick starten. Jag påminner mig själv om att ta det lugnt i början så hjulet inte ska slira och trycker sedan på allt vad jag orkar. Växlar upp efter 20 meter och märker att jag inte fått i ena SPD-klossen, skon halkar omkring på pedalen. Trycker och trycker och försöker hålla mig från kanten med lösgrus. I målkurvan är jag trött, känner att det här inte blir någon bra tid, försöker skärpa till mig och trampar frenetiskt de sista metrarna samtidigt som jag undslipper mig ett halvkvävt morrande. Fyrtio sekunder säger Jan-Inge. Jaha. Ah, det är ju bara på lek, tänker jag mellan flåsningarna och har redan glömt blodsmaken i den ursinniga spurten.

Efter att ha överantvardat startflagga och tidtagarur till Christian rullar Jan-Inge ner till starten. Han vänder sin Dalli så framhjulet pekar upp mot backen och ger sig iväg. Uppifrån ser man cyklarna rakt framifrån så det går inte att uppskatta om det det går fort eller inte. Christian flaggar in Jan-Inge på 37 sekunder.

Eftersom Tero och jag hade den sämsta tiden, båda 40 sekunder, lottade vi vem av oss som skulle åka semifinal. Det blev Tero som slapp. Jag är inte säker, men jag tyckte han såg lite lättad ut. Leitran är ett fartmonster på asfalt men den är helt enkelt inte gjord för grusrace. För att understryka detta (eller kanske bara för att han tyckte det var roligt) lånade Tero efter tävlingen en MTB och klarade backen på 27 sekunder. Snabbt, javisst. Men eftersom en MTB har en helt annan klättrarpotential än en liggcykel blev det ännu tydligare vilken bra tid Mikael hade presterat.

Dags för semi. Bort med tidtagaruret. Nu kör vi två och två. I första omgången möter den snabbaste den långsammaste, det vill säga Mikael möter mig. Starten går och i ungefär femton meter får jag känna lyckan av att leda loppet. Därefter kommer obevekligt något långt och blått bakifrån som tar upp allt större del av mitt synfält. Mikael hukar sig och styr elegant fram över gruset. När jag är på väg in i målkurvan är han 20 meter framför mig och jag blir plötsligt mycket trött och ser uppgivet hur han trampar sig över gräskanten.

Nästa par är Jan-Inge mot Christian. Den förhållandevis höga Bjällbyn går förvånansvärt stabilt över gruset och Jan-Inge får svårt att hänga med. Vinnare blir Christian.

Robban har följt med ut till tävlingsbacken trots att han inte har liggcykel. Han är medlem i föreningen och letar efter ett lämpligt hembygge att sätta tänderna (och svetslågan) i. Nu kämpar han sig upp för backen på sin MTB och blir ivrigt påhejad av oss andra. Jag kommer inte ihåg hans tid men när han kommit i mål säger han andtrutet något om att han begriper att det måste vara ännu jobbigare på liggcykel.

Dags för final! Mikael versus Christian. Mikael har kört på bästa tiden men allt kan ju hända i en backtävling på grus, så spänningen finns definitivt kvar. Vem vinner förstapriset Den Gyllene Pedalen?

Christian på sin Bjällby. En cykel i behov av service, underhåll och tvätt. Christian är en liggist av typen hellre köra än meka. Så sent som för några dagar sedan när Jan-Inge skulle prova hans cykel visade det sig att bakbromsen kärvat fast, endast det ena oket gick att rubba. Bromsförmågan blev därefter. Kedjan är djupsvart och i stort behov av rengöring. Men det där har kanske inte så stor betydelse, för i Christians ansikte skönjer man koncentration och fighterinstinkt.

Å andra sidan har vi Mikael som kommit till dagens tävling bättre förberedd än någon annan. För att höja sin konkurrenskraft har han bytt ut sina smala slicks mot feta sulor med grova nabbar. Frontkåpan som annars pryder Tour Easyn är avmonterad. Allt onödigt som flaskhållare och liknande är bortplockat för att minimera vikten. Kedjan blänker i solen som inför den spännande slutkampen lyckats leta sig igenom en molnspringa.

Starten går och Christian kämpar tappert men som framförd av en för oss andra omärklig medvind seglar Mikael för tredje gången uppför backen och är redan efter 30 meter förbi Christian. Det finns inget att göra. Killen har kommit till Malmö för att vinna tävlingen och det är precis vad han gör. Grattis Mikael!

Jan-Inge tar fram vårt hemgjorda pris och överräcker det till Mikael. Sedan blir det provcykling av varandras cyklar. Tero kör som sagt backen med Robbans MTB och jag provar Mikaels vinnarcykel (och förbättrar min tid med 1 sekund!) Ingen vågar sig dock på att bestiga grusbacken i Leitran.

Tävlingen fungerade bra. I början tyckte några av oss att det gott kunde kommit fler deltagare, men det var nog ganska lagom med fem tävlande i en tävling som körs för första gången. Det skulle inte förvåna mig om vi kommer att göra om det här.

Tre timmar efter att vi tävlat klart, hunnit fika och dricka öl kör Jan-Inge och jag på hemväg genom Malmö. Då slår det mig att vi glömt stilpriset! Vem vann tävlingen i tävlingen? Vem framförde sitt ekipage med störst finess och ... svaret står klart för oss utan att vi behöver tänka efter. Mikael tog hem detta (osynliga) pris också.