|
Luftmotståndaren text & bild olaf johansson  Från disken ser man sällan Rolf som brukar befinna sig inne i verkstan. Man får hojta.  I butiken finns begagnade cyklar för alla åldrar.  Under 1980-talet ägnade sig Rolf åt att bygga sidovagnar i glasfiber. Modellen på bilden har 2 säten + baksäte.  Den senaste liggcykelmodellen är heldämpad och kan förses med bakkåpa som också är bagageutrymme.  Det gula är Rolf i sitt tvåhjuliga fartåk. Det är nog inte många liggcyklister som har haft den här synen i sin backspegel en längre stund. |
Kommer man västerifrån och är på väg till Tollarp går resan över Linderödsåsen. Stigningen är flack och har man valt vägen som passerar den lilla byn Ilnestorp befinner man sig där på toppen. Därefter fortsätter vägen nedför åsens östra sida där den blir kurvig och mycket brant innan den mynnar ut bland åkrarna söder om Tollarp. På väg ner för backen accelererar min Hurricane hastigt och när hastighetsmätaren visar 55 km/t tar jag det säkra före det osäkra och klämmer åt skivbromsarna. När jag senare står i Rolf Åkerbergs cykelaffär i Tollarp berättar jag detta för honom. Rolf bor i Ilnestorp och klättrar med sin cykel i lägsta växeln varje dag efter jobbet uppför den branta backen. Om morgnarna går det istället utför. Han ler lite snett och säger "Vet du vad jag kom upp i i morse?" När jag gissar på 70 km/t hämtar han sin cykeldator där siffrorna fastnat på 90 km/t. "Jag var tvungen att bromsa lite, säger han, det kom en bil ... Bromsar jag inte alls kommer jag upp i 100". Jag tänker att efter en sådan cykeltur till jobbet torde man vara pigg resten av dagen. Rolf har haft sin cykelaffär i Tollarp sedan 1994. Här lagar han cyklar, säljer cyklar, säljer cykeldelar samt – vilket sannerligen inte många andra svenska cykelverkstäder gör – bygger liggcyklar. I dag tillverkar han dock inga liggcyklar för att ha på lager utan gör dem endast endast mot beställning. Vägen fram till liggcyklarna var inte spikrak ur HPV-synvinkel. Under många år var det motorcykel som gällde för Rolf, gärna BMW och gärna sidovagn. I bakgrunden fanns ett intresse för aerodynamik och steget till att tillverka egna sidovagnar var inte så långt. Totalt byggde han ett 20-tal sidovagnar under 1980-talet. Materialet var glasfiber och designen var genomtänkt, inte bara ur aerodynamisk synpunkt. Vagnens ovandel gick att lyfta av och man fick därmed ett rymligt flak för transport av annat än människor. Rolf berättar att han till och med fraktat ett piano på sidovagn. Intresset för luftmotståndets inverkan på bränsleförbrukningen resulterade i ett antal byggen av kåpor till motorcyklar. "Man har två faktorer som är viktiga för hastigheten," säger Rolf, "rullmotståndet och luftmotståndet." Sedan ger han exempel på hur han genom datorsimulering räknat fram hur liten betydelse en ökning av vikten har för hastigheten jämfört med om man sänker luftmotståndet. Vid 35 km/t är luftmotståndet 80 procent och rullmotståndet 20 procent. Jag lyssnar men känner att jag inte förstår alla detaljer. Huvudbudskapet går dock inte att ta miste på: Det ger inte så mycket att jaga gram på en cykel, det viktiga är att sänka luftmotståndet. Under tiden vi pratar kommer kunder in i butiken. En mamma söker en barncykel till sin lilla flicka. Rolf tar dem med in i de bakre gömmorna och efter en stund kommer de ut med en ljusblå, lite dammig barncykel. En kvinna i cykelbyxor har mountainbiken med sig och undrar om Rolf kan justera bromsarna. De har nupit till oväntat hårt. Så hårt att hon flög av cykeln. När kunderna lämnat butiken återgår Rolf till sitt senaste projekt: en tandem som han bygger åt sig själv. Den förra tandemcykeln han byggde såldes till Uppsala.  På arbetsbänken står en tandem som ska användas till lite lugnare körning och utflykter. Fjädringen är utvecklad med sjuttiotalets BMW-motorcyklar som förlaga. Åter till historien. Vägen till HPV efter motorcyklarna gick via eldrivna mopeder som Rolf försåg med avtagbar motor. Men någon gång under 1980-talet riktades uppmärksamheten mot liggcyklar. Rolf tar sig om hakan och funderar men minns inte riktigt hur det började. "Kanske var det när jag provade Kalle Hallboms Leitra," säger han. Från 1994 när han tog över butiken och verstaden i Tollarp kunde produktionen av liggcyklar bli mer "seriös". Bland de första experimenten fanns en cykel med en kåpa som var byggd av längsgående PVC-rör över vilka plastfolie hade spänts. "Det såg nog rätt konstigt ut," säger Rolf och skrattar. Första riktiga liggcykelbygget köptes av Kalle Hallbom och sedan dess har det förutom prototyper och byggen åt Rolf själv blivit en 6-7 cyklar av den första, ofjädrade modellen. De liggcyklar Rolf gör i dag är heldämpade. Två exemplar av dessa körs i Malmö. I ett hörn av butiken står en ilsket gul lowracer som Rolf tänker förse med helkåpa. För att kunna reducera frontytan ordentligt skulle han vilja minska utrymmet som vevarmar och pedaler kräver. Tanken är att använda stötstänger i framdrivningen. Den linjära rörelsen skulle medge en smäckrare och effektivare kåpa. Mycket exaktare än så blir inte Rolfs beskrivning. Förmodligen ligger det hela ännu på skisstadiet.  Lowracer väntar på sin kåpa. Mycket av det som Rolf byggt handlar alltså om kåpor av olika slag. Han använder en speciell byggmetod där tunna träfanér läggs över en form och krysslimmas i skikt. "Det tar lång tid att bygga i trä men det blir starkt," säger Rolf. När jag undrar om inte glasfiber fungerar svarar Rolf att det materialet har han fått nog av. Träet tillsammans med fästanordningar för kåpan väger naturligtvis en del. Rolfs egen helkåpade tvåhjuling väger bortåt 40 kg. Och hur bra fungerar det? Nittio knutar nerför ett berg bevisar inte så mycket, där går det ju snabbare ju tyngre farkosten väger. Men Rolf kör snabbt även på längre sträckor. För några veckor sedan, en tidig julimorgon klockan halv fyra satte han sig i sin gula cykel och for iväg norrut. Elva timmar och 27 mil senare befann han sig i Oskarshamn och körde ombord på Gotlandsfärjan. Längs vägarna runt Tollarp har Rolf mätt upp en runda på 15 km på vilken han testar sina cyklar. Med en vanlig ståupp-cykel har han kommit upp i en snitthastighet på 22 km/t och med sin helkåpade tvåhjuling 36 km/t. Det är dags att stänga butiken och jag följer med Rolf hem till Ilnestorp. Han får lova att ta det lite lugnt så jag hinner med att ta några bilder. Det tar nästan 20 minuter att sega sig upp för den grymma backen. Hemma i garaget har Rolf byggt en vindtunnel där han provar både egna och andras cykelkonstruktioner. På bordet står bland annat ett par skalmodeller gjorda av Henry Riedel. På anläggningen sitter en mätare som registrerar hur mycket motstånd modellen erbjuder den framrusande luftströmmen som genereras av en kraftig fläkt. Rolf är trots allt ingen fanatiker när det gäller aerodynamik. Mitt i ett resonemang om hur han tänkt montera en liten vindruta på tvåhjulingen för att slippa turbulenta luftströmmar i "sittbrunnen" avbryter han sig och konstaterar: "Det är rätt skönt med lite luftdrag innanför kåpan när det är så här varmt."  Förutom att vara vinterfordon fungerar trehjulingen som reklamplats. Uppmärksamhetsvärdet är stort. I garaget står också Rolfs helkåpade trehjuling som är hans vinterfordon. Det blir pedaler året om när man som Rolf skrotat sin sista bil 1995. När jag undrar om behovet av bensindrivna fordon trots allt inte skulle kunna bli aktuellt igen skakar Rolf på huvudet. "Det är en passerad epok," säger han. Men om du skulle få en allvarlig skada i benet? envisas jag. "Då gör jag en handdriven cykel," svarar Rolf. Dagen efter mitt besök lämnar jag Tollarp och cyklar mot Malmö. För andra gången på två dagar segar jag mig upp för den hiskeliga backen. Efter det känns resterande 9 mil som rena barnleken. Jag trampar på och kommer upp i en högre snitthastighet än jag någonsin tidigare presterat. Jag kör om cyklist efter cyklist. Men mitt högmod känner sina gränser. Jag skulle aldrig ens försöka köra om Rolf när han är på väg nerför Ilnestorpsbacken.
|
