Kortfakta:
Längd: 245cm
Bredd: 75cm
Svängradie: 8m
Anpassad för personer från 1.70-2.00m
Elsystem: 6v, återuppladdningsbart.
Bromsar: trum fram, ingen broms bak.
Antal växlar:
Alt 1: Sora: 8vxl
Alt 2: Sora: 16vxl
Alt 3: Sora: + navvxl: 24 vxl.
Pris: startar vid 42000kr

Mangon utanför fabriksområdet i holländska Dronten

Historien bakom
Från att varit en lådbilsdregglande 8-åring så förslösade jag bort resten av min barndoms år på att gå och tro att en viss ”Fantom” (bilen som gick att bygga från ritningar från Hobbex) bara skulle ramla ner från himmelen. Fast vår Herre behöll sin, så det dröjde till jag –98 såg dessa velomobiler dyka upp från Internets redan då mastiga ocean av information. Jag fastnade lite för Cabike - men det var nog bara min tillgivenhet till växthus som gjorde sig tillkänna… Många idag mer etablerade märke var då bara i sin linda. Storasyskonet till Mangon; Quest, fanns på bild, men jag har inte en aning om de verkligen såldes. Allt andades nytänkande. Det fanns lika många idéer som det fanns grus i maskineriet. Redan då var prislappen på dessa i Ferrariklass. Cabike främst Man fick en grymt fin tävlingsracer för de pengarna – om man bara ville åka fort alltså. Så det fick liksom bero. Jag återgick till att laga vanliga tvåhjulingar, köra MTB och racer. Det blev ett antal tävlingar. Häftigast var absolut Bockstensturen och Finnmarksturen på MTB (9.8 och 11.2 mil). Men trots framgångarna så saknade jag min barndomsdröm – att åka ombonat, snabbt och ha ett skydd mot vinterns kyla – för egen maskin. Bilen är bara mer än ett ton skrot som törstar olja och bensin samt alla besparingar man vill behålla till annat.

Naturligtvis har jag bil, men jag gillar den absolut inte.
B L Ö Ö Ö Ö R K ! ! !

Jag började faktiskt bygga mig en avgjutning till en kaross, mycket, mycket lik en Quest. Jag beställde delar från Ymte (ägare av velomobiel.nl – som i sin tur gör Quest och Mango). Han är en mycket trevlig man som på alla sätt vill sprida veloboomen en bit utanför Holland. Jag hade inga större svårigheter att bygga hjulen, värre var alla lagar och regler runt hur en bra styrning ska fungera, två framhjul kräver digra kunskaper och rätt grejor för att bli rätt.

Som veloägare blir du mer än utstuderad. För varje tur får du räkna med att det går åt minst 10 minuter till att slå dig fram till den/svara på alla frågor/hindra barn från att gå i den. Egentligen väldigt trevliga saker – men du blir aldrig mer anonym….

Det bidde något annat…
Efter 300 timmar och sommaren i antågande så kändes det segt som kola. Då dök tanken upp på att åter ta kontakt med Ymte och fråga om han inte kunde tänka sig att sälja den i delar – som jag själv satte ihop. Bygga cyklar med två hjul är en ganska smal sak, de med tre borde inte vara mycket märkligare, resonerade jag. Ymte svarade med att erbjuda mig en krock-skadad Mango. – Tja, tänkte jag – varför inte??? Så det blev resa ner till Holland, köp, och så som ett skållat troll, hem igen. Det skulle ju köras järnet var det tänkt. Visst behövde den omlackeras och slipas ner på sina ställen, men det var en senare fråga. Jag såg ju inget av detta ändå från insidan…

Samlade erfarenheter
Att köra velomobil är mer än trevligt. Du lär känna en hel del nya människor och snygga tjejer tutar glatt på dig och vinkar så trevligt minsann. Förutom dessa yttre plustecken, som egentligen borde vara avtagande när den första chocken lagt sig, så finns det mer i guldkistan. Tilläggas bör göra att då jag saknar all annan liggcykelanvändande, troligtvis kommer att göra intrång på vissa beröringspunkter.

Hastighet: Det går fort fram. En Mango väger 32 kilo, något som kan kännas trögt i uppförsbackarna då tyngdlagen spelar ut sin roll. Men har man bara minsta fart i början, så jobbar kilona för dig. Massans tröghet i förflyttning gör att den inte så lätt låter sig rusas igång, samtidigt som den inte heller låter sig hindras i sin framfart. Har man nått 30-40 km/h på plan mark, så krävs det inga större svettpölar i karossen för att upprätthålla denna. Tar du bara lite sats innan backen, så besegras de utan blodsmak. Nerför finns det inget stopp, så länge det går ner, så ökar bara hastigheten… Vi har en 200 m svagt sluttande backe innan centrum i Karlshamn. I den åkte jag tillsammans med bilarna i 58km/h – storskrattandes!!! Det är en fröjdelig adrenalinkick att blåsa fram med denna maskin! Mitt rekord i skrivande stund är 77km/h – totalt mayheim egentligen. Aldrig har mina brillor suttit så fastklistrade mot näsan… Hastigheter över 50 är inte Mangons starka sida, den blir snabbt allt oroligare för vindar. Runt 60 så bildas ”brus” runt skalet, vinet i öronen gör dig alltmer döv. Att inte passa styret nu resulterar i omedelbar katastrof. Vind från alla andra sidor än rakt fram är direkt ofördelaktigt. Vid 70 hoppas jag du är vid ytterst nyktert tillstånd! Velon kränger över vägbanan (om du inte har perfekt motvind) och lättheten och den lilla vägkontakten med den stora ytan gör den till den ypperligaste av alla självmordsapparater sedan japanerna förlorade andra världskriget 1945… Min drömgräns är en bit över 80. Fast jag har varken åkt ambulans eller varit helgipsad – så det finns förklaringar till detta.
Betyg: 4 cykelhjul

Material:
Ytterskalet består av glasfiberväv. Karossen är på många ställen florstunn och minsta felsteg när du går i den betyder döden – du sätter foten rakt igen botten! Just runt sittbrunnen är det förstärkt för att tåla att grabbas tag i. Denna sprödhet har gjort att Questens längre sidor inte alltid håller sin form. På de allra nyaste så har man extraförstärkt detta med kolfiberväv. En mindre krock klarar den inte, skalet ger med sig och dyra pengar behövs för att återställa det hela. Ser man dock bara skalet som en luftavvisare så gör den sitt fullgoda jobb. Den läcker inte heller in vatten. Men det FINNS betydligt starkare glasfiber. Jag kommer att förstärka min.
Betyg: 3 cykelhjul
Ramen är till huvudsak fyrkants aluminiumrör. Handarbetet är mer än fullgott, Kvaliteten är på mycket hög nivå
Betyg: 5 cykelhjul
Delarna. Sora sitter brukligt på 4000-8000 kr cyklar. Då som mer eller mindre genuin grupp. Mangon är ett budgetbygge. Med Sram Pc 48 kedja så jublar inte mången cyklist. Vridväxlar, men inte till hög kvalité. 4-kants vevlager samt vevparti. Till och med Alivio finns med splinade axlar! Kör man det minsta hårt med sin maskin så skulle den må betydligt bättre av en stadig uppgradering.
Betyg: Knappt 2 cykelhjul

En delad Quest. Styret är framfällt

Min Mango
Så här ser den ut! Spacklad och precis så som den såg ut när jag köpte den. Nu har den genomgått en smärre teknisk genomkörare.

Tja, vad kan vara bättre? Hus, hem, trädgård och en solblänkande Mango i dess centrum?

Att serva en velomobil
är INTE detsamma som att skruva på en cykel!!! Använde mer än två timmar för att plocka av och på samt rengöra huvudkedjan i den. Ett arbete som verkligen inte tar så lång tid på en vanlig cykel. Går ekrarna i sönder (vanligare om man väger mer än 75 och gillar att svänga kraftigt) så måste grejorna specialbeställas. Många av sakerna på den görs bara av Ymte och hans 2 glada arbetare. Det blir att använda posten helt enkelt. Och att vara ordentligt händig själv. Eller vara medlem i en liggist-klubb, de stormtrivs med att finnas till hands när man har svårt att se vilken ände skiftnyckeln fungerar bäst…

Framlampan är fastsatt med gummiband, beroende på vinkeln man sätter tillbaka den i, så lyser lampan i skiftande riktningar SMART!!!

Lyft sitsen – viola! Där sitter bakkrans och växelväljare. En kortare kedja går sedan bak till bakhjulets frihjul. Placeringen kan skapa en hel del oljud.

Jodå, Flintstone-backen finns där – bara skicka ut benen och skutta dig baklänges!! Plastbalken framför sitsen är den enda bärande delen du får sätta fötterna emot när du äntrar en Mango. Ingen annan golvdel är stark nog att klara en kroppsvikt. Överdelen på Mangons skal går i nödfall att avlägsna. Man skär upp siliconskarven och lossar bultarna. Då är reparationerna betydligt lättare att göra! Färddator till vänster.

Att packa ner 2 ICA-kassar är inte omöjligt

- Varför krångla till det? Kör velomobil!

Några erfarenheter efter 50 mil…
Ovan text är skriven efter ung. 10 mil i blandade miljöer. Efter 40 till är jag några erfarenheter rikare.

Hur effektiv egentligen?
Transmissionen i en velomobil är inte lika effektiv som i en cykel. Den längre kedjan och de många stödhjulen längs vägen tar energi. På Mangon löper kedjan tillbaka till vevpartiet i ett mjukt plaströr. Skapar friktion, även om det ger ett visst skydd mot nersmutsning. Små hjul är inte alltid lätta hjul. Mina Rolfhjul till racern är lättare och däcken klarar ett högre ringtryck. All roterande vikt blir gradvis tyngre vid ökad rotation. Små hjul – högre rotation. Min racer väger mindre än 10 kilo, Mangon lite över 30. Tag 10 liter mjölk i var sin kasse och ge dig ut på en lite joggingtur. Snabbt sätt att kolla sin maxpuls….

Oljud
Att sitta i en tunna och spela marackas kan ge rejäla ljudeffekter. Mangon fungerar lite som en förstärkare av de ljud som uppstår. Pressas komponenterna i backar på lägre växlar morrar det så ordentligt att du inte hör bilar under omkörning. Vardagskörning på planmark är inte heller den i närheten av vad en vanlig cykel kan erbjuda dig i ljudkomfort. Jag kommer att försöka ljudisolera vissa bitar. Ljudkällor som vanligtvis sorteras bort av fartvinden eller är mer avlägsna för en cyklist mer upprätta sittställning blir mycket skarpare.

One size
Trots möjlighet att ljustera vevpartiet fram och tillbaka så är det lite stort att tro att ”one size fits all” Personer med kortare rygg kommer inte att se så bra över kanten, de når inte heller upp så bra till det fasta nackstödet. Jag är 1.81, men slår i sittbrunnskanten med min nacke och får många gånger sträcka på mig för att göra en snabb översyn. Nackstödet använder jag bara till hälften. Fast värre är det med den individuella regleringen av vevpartiet längsled. På en racer kan du genom att skifta sadeln horisontellt optimera ditt rundtramp. På Mangon är detta helt otänkbart. Denna horisontella rörelse går inte att efterlikna, den skulle bli vertikal på en liggcykel, man får slita in knäna på den vinkeln som erbjuds och hoppas man kommer så nära så möjligt. Mina egna knän har protesterat en hel del, men jag hoppas att de slutligen kommer att acceptera Mangons begränsade utbud.

Om jag är nöjd?
Jodå, på många sätt. Fast jag har förstått en sak. I jämförelse med en tävlingsracer står sig Mangon inte så bra. Den är en långpendlarmaskin – i alla väder, under hela året. Den ska jämföras med ett fordon, inte en vassare cykel. Bekvämlighet, rymlighet, packmöjlighet, snabbhet, säkerhet – allt gör den till det ultimata fordonet att kanske åka till jobbet med, ta semester med eller åka ända dit du inte trodde du skulle orka med dina egna ben. Den är den ultimata publikfriaren, aldrig blir du så beskådad som när du cyklar fram. Det är nästan att du saknar denna effekt när du sedan grenslar en vanlig hoj!
Jag skulle ha köpt en Mango idag med all den erfarenhet jag skrapat ihop. Den är en ytterst trevlig bekantskap. Ett fordon att ta till sitt hjärta, älska i nöd och lust!!!
Kanske har jag ytterligare saker att tillägga efter 100mil, men varje tramptag gräver ett allt djupare tag i mitt hjärta – ju finare vänner, ju konstigare saker kan du ha överseende med – eller hur kära cyklister???