Hej, allihop!

Jag har lyssnat på den här epostlistan ett tag, utan att ha liggcykel eller medlemskap. Nu tänkte jag bara skryta med att jag har köpt en Wavey Tour med framfjädring, den som Bo Dellensten har haft till salu på köp- och säljsidan. Eftersom jag har varit en hel del i Mälardalen på bilpoolsturne, så passade jag på att provköra de två cyklar han har till salu, plus en M5, bara för skojs skull. Med tanke på underhållet av cykelbanor i Göteborg och min dåliga rygg, så fick det bli den framfjädrade.

Att få hem cykeln visade sig inte vara helt lätt. Veckan innan jag köpte den, sålde SJ sitt styckegodsbolag. Att skicka en cykel med tåg kostar numera 1.000 kronor, och sker med lastbil. Hm. Schenker tog 460 kronor, så valet blev inte svårt. Ett problem var att Schenkers närmaste laststation låg i Spånga, drygt en halv mil okända cykelleder från cykeln. Nåja, det fanns ju lokaltåg. Först fick jag spänna fast min hårdskalsryggsäck på pakethållaren, sedan rullen med packpapp ovan på den, och slutligen vingla iväg mot närmaste station. Kånka cykel nedför trappa, kånka cykel uppför trappa. Spärrvakten vägrade först att släppa igenom mig med motivationen att cykeln var för lång. Jag lyckades övertyga honom att den var lika lång som en vanlig cykel, och jag lovade att hålla i den hela tiden.

Så fick jag ta tåget till Karlberg. Hoppsan! Hållplatserna var på olika sidor på olika stationer, så jag fick leda cykeln runt, runt inne i vagnen för att inte stå ivägen. Karlberg hade två plattformar, med fyra spår. Jag fick hjälp av en inföding att hitta rätt plattform, och stod där och pustade ut, begapad av några hundra passagerare på några andra lokaltåg. Tre minuter innan tåget skulle komma in insåg jag att jag trots allt stod på fel plattform. Kånka cykel uppför trappa, kånka cykel nedför trappa, rusa bort till tåget. Efter att ha lett runt cykeln några gånger i vagnen igen, var jag framme i Spånga (kånka cykel uppför trappa), och trampade snart glatt mot det angivna industriområdet.

Efter en halvtimme trampade jag mindre glatt i motsatt riktning, efter att ha letat efter Schenker på fel sida genomfartsleden. Ett tag prövade jag att försöka följa efter lastbilar som det stod Schenker på, men insåg snart att det stod Schenker på alla lastbilar, oavsett riktning. De enda jag hittade att fråga om vägen ville absolut provköra cykeln, men jag lyckades imponera på dem genom att berätta hur oerhört livsfarligt det var med liggcyklar. Detta kallas imageskapande åtgärder inom industrin. Till slut dök Schenkers glada flaggor upp, men vedermödorna var inte slut för det. Området var flera hektar stort, och godspaketkontoret, som naturligtvis låg längst in på området, ville inte frakta några cyklar. Det ville inte heller avgående gods, som låg längst ute vid vägen, om jag inte hade en följesedel från kassan, som låg mitt i området.

Efter att på detta sätt ha lärt känna hela Schenkers område, lyckades jag till sist få en godsmottagare att anta frakten. Cykeln slogs in i packpappen, och försågs med följesedel och adresslapp till mitt kontor i Göteborg. Sedan insåg jag att klockan var halv tre, att jag inte hunnit äta lunch, och att jag skulle hålla ett möte klockan 19.00 i Arboga. Taxi till Stockholm Central! Efter 20 minuters febrilt ringande till tre olika taxiföretag ("alla våra telefonister är för närvarnde upptagna, men vi kommer snart att...") fick jag äntligen en taxi. 244 kronor fattigare ramlade jag in på centralen, köpte biljett, och sjönk ner på sätet. Puh...

Dagen efter anlände jag en halvtimme före cykeln till mitt kontor. Inga skador. Hurra! Jag cyklade hem med den, och körde glatt om varenda ståcyklist i den ihållande motvinden längs hamnleden. En flämtande stackare försökte hålla jämna steg, men fick ge sig snabbt. Hurra!! Så vidtog förevisning av cykel för en avvaktande familj. Sambon nickade nådigt, och barnen rev och slet i trampor och styre och ville provsitta. De tyckte att den dög. Hurra!!!

Nästa dag kom jag knappt ur sängen. Uff! Träningsvärken från helvetet hade slagit klorna i mina ben. Jag som trodde att jag var en van cyklist...

En ny liggists vedermödor, dag 2.

Uff! Stön! Pust! Aldrig har väl Göta älvbron varit så hög och tung att trampa uppför. Min nya fina Wavey vill inte vara med, och jag sliter förtvivlat i grip-shifthandtagen för att få i ettan. När jag träffade Anderz första gången så sade han att man skulle växla ner i uppförsbackar, och köra spinning istället för kraft. Så går till sist ettan i så att växelkorgen hoppar, och vad händer? Jag börjar vingla i hela cykel- och gångbanans bredd, mellan de två skyddsstaketen. Det går så långsamt att jag har svårt att hålla balansen. Spinning? Bah! Jag har just uppfunnit vingling! När två stå-cyklister kommer ikapp använder jag vingling så mycket det går, och lyckas hindra dem att köra förbi i flera sekunder. Får några misslynta blickar när de sveper förbi. Inte såg de speciellt vältränade ut heller. Min karriär som fortcyklist är i nerförsbacke.

Så når jag äntligen krönet, stönande och flåsande. Helt plötsligt känns det som om cykeln accelererar på egen hand, och efter några sekunder är jag uppe på högsta växeln. Fartvinden visslar om huvudet på mig, och jag får tårar i ögonen. Ohhh! Det här är ju underbart! Värt att vänta på! Jag grinar i solskenet, och sträcker mig bakåt så mycket det går. Styret drar jag ner i skrevet för absolut minsta möjliga luftmotstånd. Trampa, trampa, trampa... Ka-BLANG! Mitt på nedförsbacken ligger skarven mellan två av brodelarna. Ett plåtlock i hela cykel-och gångbanans bredd, men en höjd av cirka fem centimeter. Jag har just träffat det. Ett par sekunders oplanerad vingling vidtar. Första delen av en sekund tittar jag in på biltrafiken mellan spjälorna på det ena skyddsstaketet. Jag kan öppna munnen och få den full av rostflagor om jag vill. Det vill jag inte. Sista delen av samma sekund styr Waveyn alldeles själv över till andra sidan, och jag tittar ner på älven många meter längre ned. Om jag skjuter ut käken kan jag få en mycket effektiv rakning av spjälorna som visslar förbi. Det vill jag inte heller. Det är möjligt att jag skriker. I alla fall lyfter alla trutarna i panik från pållarna nere vid vattnet. Vid närmare eftertanke kanske de vill vara beredda på att hacka lös de bästa bitarna från min kringflytande kropp.

Några sekunder senare är jag nere från själva bron, och cykeln går helt plötsligt alldeles rakt och fint igen. Det kanske var något psykologiskt med all vingling. Jag morrar åt mig själv och trampar vidare mot kontoret. På Backaplan studsar jag över spårvagnsspåren så att tänderna skallrar. Spridda skratt och munnar öppnade i 'o' överallt. Hög fluktkoefficient på den här cykeln. Hm. Jag kommer fram, och kan konstatera att jag inte har domnade fingrar, och inga bröstsmärtor eller ilningar i ryggen. Helt Ok!

En arbetsdag senare är det mörkt, och dags att åka hem. Jag biter ihop, och kastar i växel efter växel. Nu skall vi pröva hur fort Waveyn går! I den här riktningen slipper man Backaplan, och kan trampa för fullt. Det går... rätt fort! Så tornar bron upp sig i mörkret. För att inte uppmana till extravaganser har Gatubolaget anlagt ett farthinder alldeles innan bron, så jag tappar all fart och får gå över till intensiv vingling i början av bron. Igen. En kille på en sju-kiloscykel blickar ned på mig, fnyser föraktfullt, och försvinner som en blixt uppför bron. Jag läser 'Campagnolo' härs och tvärs över hans rygg, och inser med gnisslande tänder att jag inte riktigt hänger med i hans tempo. Två tjejer med tre- eller fyraväxlade standardcyklar trampar förbi mig med förvånade miner. Det gäller att inte börja gråta. Det är ingen bra reklam för liggcykleri.

Så kommer äntligen krönet, och med ansiktet förvridet av en skadeglad grimas sveper jag förbi de två tjejerna. En liten, men viktig seger. Trampar som besatt för att komma ikapp sju-kiloscykeln, men han har redan försvunnit från bron. Ka-BLANG! Ugh! Tänderna slår ihop, och jag funderar på hur ont det kan göra att slipa ena kinden mot asfalten. Hade helt glömt bort bro-skarven på den här sidan. Får kontroll på cykeln igen, och hinner bromsa innan dödsvelodromkurvan vid avfarten.

På hamnleden klipper jag två ståcyklister till. En försöker hänga med några sekunder, men ger upp alldeles för fort. Jag ber om ett cykelbud. Det finns inga mer envetna, eller korkade. De försöker hänga med tills de går omkull av trötthet. Hade en duell med ett cykelbud en gång genom halva stan. Ingen ville släppa. Det slutade med att vi försökte preja varandra in i de parkerade bilarna efter varje korsning, skrikandes otidigheter till varandra. Olika destinationer räddade oss ur situationen. Några av mina vänner har sagt att jag har för stark tävlingsinstinkt för att överleva Göteborgstrafiken i längden. Bah! Ge mig ett cykelbud, för nu har jag liggcykel!

Med vänlig hälsning,
Peter

------------------------------------------
Ekokompaniet
Rådgivning - Bildelning - Miljö
(Advice - Carsharing - Environment)

http://www.bildelning.nu

Peter Markusson
Svalebogatan 16
S - 414 75 Göteborg
SWEDEN